reportage & reflektioner

 

En av de sjuhundratrettiofyra

2007-07-01

Den 16 november 2006 skickade jag till Lunds stifts hemsida följande rader under rubriken ”Religionsmöte på gräsrotsnivå”:

 I vårt förra brev skrev vi att vi förmodade att en del av våra elever är muslimer, men att vi inte var riktigt säkra. Nu vet vi. Den 23 oktober blev vi nämligen – något överraskande, det måste medges – hembjudna till en av våra studenter som bor här i Lanzhou för att högtidlighålla Eid Al-fitr i hennes hem.Visst känner vi en del muslimer, och har även umgåtts med ett fåtal genom åren, men vi har aldrig varit hemma hos någon för att fira att fastemånaden Ramadan är slut. Så det var med både spänning och förväntan vi klev på bussen utanför vårt college för att åka till den västra delen av stan, där muslimerna är mest talrika.Och vi blev verkligen inte besvikna: vi mottogs med överflödande värme och gästfrihet – på det allra bästa sätt man kan tänka sig, av mamma och pappa, morbror och moster, farmor och farfar samt en del yngre syskon och kusiner till vår elev.Eid Al-fitr betyder ju att man återigen får och ska äta (så mycket man kan): så självklart dukades den ena delikata rätten efter den andra fram.Allt detta var i sig fantastiskt och värt att uppleva. Men det som gjorde det största intrycket på oss – förutom denna oväntade och underbara gästfrihet – var att vår elev även bjudit med två av sina klasskamrater, som kommer från andra och avlägsna delar av provinsen Gansu.Vid våra samtal runt matbordet, på något knagglig  men fullt begriplig engelska, visar det sig att den ena eleven är buddhist och den andra kristen.Här sitter vi alltså två västerländska lärare, utsända av Svenska kyrkan, mitt i Mittens rike  och firar Eid Al-fitr tillsammans med tre av våra elever, som var och en representerar tre världsreligioner och som är kompisar – ja, bästisar.För oss ett underligt och underbart sammanträffande. Vi kan bara hålla med: Gud är verkligen stor. Prisat vare Hans namn! 

                                  

En semiarieuppgift

Till SKM:s seminarium i Xi’an i maj 2007 hade deltagarna fått i uppgift att beskriva en person som gjort ett särskilt intryck på oss i det land vi arbetar i. Jag bestämde mig ganska snabbt för att skriva något om ovanstående elev, som vi kan kalla Avril. Hon får stå som representant för de 734 studenter jag undervisat under det gångna läsåret vid Lanzhou Institute of Education. Att jag valt just henne, beror på att hon tillhör huifolket (ett muslimskt minoritetsfolk som härstammar från arabiska och persiska köpmän som kom till Kina på 600-talet), på att hon är tjej (som de allra flesta av våra elever), på att hennes engelska är ovanligt bra (för att vara elev vid detta college) och givetvis på att hon öppnade sitt hem för oss när vi var nya här i Lanzhou. 

Islam mer kultur än religion

Jag undervisade Avril i engelskt uttal (i en klass med ytterligare 80 elever) under höstterminen 2006. Tyvärr blev det bara denna termin; jag har dock träffat henne ett par gånger sedan dess, och en kväll i början av april var hon hemma hos oss, och vi fick ett längre samtal.Avril är född 1987 och hon har bott i Lanzhou hela sitt liv. Hennes föräldrar är inte särskilt rika, men de äger vad de behöver materiellt, och hon poängterar att hon har ett mycket varmt och gott hem. Hon är allmänt sett positiv till sin hui-bakgrund och betraktar islam mer som kultur än religion. Hennes far ville till att börja med att hon skulle satsa på att lära sig arabiska, men hon tyckte själv bättre om engelska (hon är t ex mycket förtjust i engelsk pop-musik) och hade väldig tur eftersom hon hade en duktig och engagerad engelsklärare i middle school (grundskolan-gymnasiet). Fadern (som tycks vara den som bestämmer) ändrade till slut uppfattning – och såg det värdefulla med att dottern satsade helt och fullt på engelska. Familjen har affärskontakter i Shenzhen, och man hoppas att Avril så småningom ska kunna göra karriär i något företag där. Därför valde man att låta henne söka in på en linje med praktisk inriktning vid Lanzhou Institute of Education, ett spår som inte leder till läraryrket, utan till att man ska få bredare och mer praktiska kunskaper i engelska. 

Planer på att läsa arabiska

Så långt var allt väl. När Avril väl hade börjat på vårt college, blev hon dock ganska snart frustrerad. Hon var mycket glad åt att ha fått två utländska lärare, men besviken över att behöva gå i en klass med över 80 elever, där väldigt många dessutom visade sig ha i det närmaste obefintliga engelskkunskaper. Speciellt i våra ämnen – konversation och uttal – har hon inte mäktat hålla sig framme. (Något man måste göra här, om man inte vill försvinna i mängden.) Om hennes tillbakadragna sätt beror på hennes personlighet eller på att hon tillhör ett minoritetsfolk (med lägre status), är svårt att säga. Hursomhelst lider hon enligt egen utsago av att behöva finna sig i att gå i en verklig mastodontklass.När man för framtiden på tal, är hon dock ganska optimistisk. Hon tror att det kommer att fixa sig på något sätt. Hon har planer på att läsa arabiska på loven, men något annat ’val’ än att fullfölja sin påbörjade utbildning här, har hon inte. 

Det gäller att gilla läget

Jag är övertygad om att Avril på ett förnämligt sätt skulle ha kunnat utveckla sin engelska, om hon hade gått på ett bättre college, där hon hade fått en mer avancerad undervisning och mer personlig handledning. Nu har hon hamnat bland de ’sämre lottade’ i en svag jätteklass på ett tämligen undermåligt college. Det gäller för henne (liksom för oss) att - som det heter -  ’gilla läget’! Vi kan bara försöka uppmuntra och stötta henne så gott sig göra låter. När vi pratar enskilt med Avril, blommar hon upp – men försvinner sedan snart in i massan igen. För övrigt gäller detta beteende inte bara Avril, utan de flesta andra av våra elever. Vi skulle behöva mycket mer tid med dem var och en av dem, för vår egen och för deras skull. 

Trots allt: du är sedd!

Hur ser då Gud på Avril (och de andra)?Du är sedd, skriver Wilfred Stinissen. Guds blick är först och omfattar allt. Jag är alltid redan känd av Gud innan jag känner honom. Vi lär inte känna Gud genom att se på honom, utan genom att låta honom se på oss, och genom att uthärda inför hans blick. Solen lär man inte känna genom att se rakt in i ljuset, utan genom att slå ned ögonen och utsätta sig för solens strålar. Det är Guds blick som gör oss till vad vi är... 

Hjort i Kina/pmhj