reportage & reflektioner

 

Nanjing - Trångt om saligheten

2007-08-26

Den 24 augusti 2007 landade vi på Nanjings flygplats och därmed inleddes vårt femte läsår i Kina. Det överväldigande den här gången var inte de jättelika skyskraporna eller de stora varuhusen. Inte heller var det mängden av folk utan snarare hur så många människor kan samsas utan synbart gnissel. Visst, det händer att folk storgrälar mitt ute på trottoaren (var ska de annars vara, när de varken har trädgård eller balkong, och den lilla bostaden är upptagen som butikslokal under dagtid?) Men det är förvånansvärt sällan. Samma sak gäller i trafiken. När trottoaren inte längre är framkomlig på grund av alla cyklar som står parkerade där, då finns det inget annat val för fotgängare än att promenera ute på gatan. Bilarna ska också få plats, och cykelkärrorna. När det är så trångt, då finns det ingen annan lösning än att – just det – försöka samsas.

                         

Det här är tankar som far genom huvudet när vi, fortfarande omtumlade av resan, ger oss ut för att handla dricksvatten. På mindre än en kvart har vi passerat hundratals människor och fått glimtar av deras vardag: tidningsförsäljaren i gathörnet, treåringen som uträttar sina behov i den minimala rabatten under ett av de skuggrika träden, sopsorteraren som letar tomflaskor att stoppa i sin stora, slitna plastsäck, flickan som koncentrerar sig på matteläxan sittande på en pall utanför föräldrarnas butik, affärsmannen som med ett stadigt grepp om portföljen stiger in i den väntande svarta limousinen och den unga kvinnan i högklackat som lämnar meddelande i mobilen samtidigt som hon graciöst tråcklar sig igenom kaoset i trafikkorsningen. 

Kontrasten mot lilla Hässleholm i Skåne är stor! Och inte bara i jämförelse med Hässleholm. Här i Kina finns också tusentals ”Hässleholm”. Zhouning, Longnan, Qingyu är några av dem. Där gläds man över att kunna ge barnen var sitt nytt klädesplagg till nyår, eller att kunna uppvakta någon med ett stort saftigt äpple. I Pingliang var det stor glädje i förra veckan när klart vatten forsade ur rören vid torget, tack vare en nyinstallerad pump. Den innebär att byinvånarna inte längre behöver gå flera kilometer för att hämta vatten till hushållet.

Till de här små samhällena har inte de stora modevaruhusen med klänningar i tusenkronorsklassen (mer än en årslön för bonden!) hittat. Inte heller MacDonalds, dit studenter söker sig för en romantisk träff som kan kosta dem hela månadsbidraget hemifrån. Eller Starbucks, där unga stadsmänniskor i farten kan betala lika mycket för en capucino som den summa som grannen hemma i byn knappt klarar av att skrapa ihop till skolböcker för sin tioårige son.

                         

Men ryktena om OS i Beijing 2008 har nått hit. Alla vet att i huvudstaden rivs och byggs det som aldrig förr. Alla förväntas känna nationell stolthet inför det kommande evenemanget.

Det är här, ute på landsbygden, som uppemot 70% av Kinas befolkning bor. I dagarna har de nåtts av nyheten om att de nationella biljetterna till invigningen redan är slutsålda. Vem orkar bry sig? När det viktiga är att få det hela att gå ihop. Att kunna känna sig säker på att familjen får ris och grönsaker till middag ännu ett år.

Hjort i Kina/ghj