reportage & reflektioner

 

  Kina  tedrickarnas land  

2008-09-19

Kina  tedrickarnas land  

Kina är tedrickarnas förlovade land. Här finns alla de sorter av grönt te. Många tesorter är uppblandade med blommor och frukter: rosente, nyponte och jasminte. Jag minns ett djupgrönt fält översållat med vita jasminblommor. Kvinnorna i familjen knipsade försiktigt av de nyligen utslagna blomstren och la dem i stora, flätade korgar. På verandan småpratade den äldre generationen med barnbarnen medan de sorterade bort knappt skönjbart skräp. 

I några få storstäder finns riktigt gamla tehus med vackert snidade fönsterbågar och stora verandor kvar. Här kunde daglediga fördriva tiden med att klunka te, diskutera de stora frågorna eller spela kinesiskt schack.  

I en del samhällen ute på landsbygden fortlever traditionen i enklare form. I den lilla byn Qidu har man uppfört en stor grå  betongkloss på platsen där det gamla tehuset låg innan kulturrevolutionärerna på 1960-talet obarmhärtigt jämnade det till marken. Den stora grytan med vatten, som stod på kok dagen lång, har ersatts av treliters plasttermosar i glada färger. Inne i den stora salen hukar tandlösa gubbar i blå maokepsar sig över schackbrädena. En och annan dam syns också, iklädd den tidlösa ”farmorsjackan” vars raka snitt skickligt döljer eventuella rester av kurvig skönhet. Majongpjäserna rattlar förföriskt och det enda som stör koncentrationen är när en av männen låter cigarettpaketet gå runt i laget eller någon av deltagarna häller på mer vatten över tebladen i sin mugg. 

Hur temuggarna i den här byn såg ut på den gamla goda (eller onda?) tiden vet jag inte men idag är det helt enkelt glasburkar med skruvlock. Varje morgon laddas burken med ett lager teblad i botten och allt eftersom dagen lider och tebeståndet sjunker häller man på mer vatten. 

Teburken av glas är inte enbart pensionärernas trogna följeslagare. Man ser den överallt. När vi gjorde vår första tågresa med en god vän för snart sju år sen var ett av måstena i packningen teburken. Mycket riktigt; tågvärdarna kommer med jämna mellanrum och erbjuder kokhett vatten. På flygplatserna finns gratis varmt dricksvatten och på matställen kan man få påfyllning. 

När engelska fakulteten på colleget här i Xifeng hade sin öppningsceremoni inför höstterminen 2008 var vi ca 700 personer i aulan. Längst fram på podiet satt ledningen och såg med upphöjd värdighet ut över studenter och lärare nedanför i salen. Det var dekaner, studievägledare och ledare för studentangelägenheter. På den viktigaste positionen i mitten satt som väntat Partisekreteraren. 

Det var en fomell tillställning med förmaningstal och utdelande av diplom till fjolårets studenter som gjort sig bemärkta, antingen som goda ordningsmän, ledare för kommunistisk ungdom eller på grund av akademiska meriter. Allt som oftast tog partisekreteraren en klunk ur sin teburk och smålog hemlighetsfullt. Jag nickade i samförstånd. Leve tedrickandet!

Gunnel Hjort