reportage & reflektioner

 

   Återvinnare och förlorare 

2008-11-13

Återvinnare och förlorare 

 

Den första juli i år infördes en ny lag i Kina. I snabbköp och varuhus måste kunderna betala för plastkassar. Lagen är ett av många steg som tagits under senare år för att komma till rätta med miljöproblemen i den ökande välfärdens spår.

De stora sophögarna, där allt slängdes i en enda röra på trottoaren och där råttorna kalasade inför öppen ridå, är numera ett minne blott i de flesta städer. Istället har en ny yrkesgrupp – återvinnarna – vuxit fram. De livnär hundratusentals familjer landet runt. 

Ett par gånger i månaden kommer återvinningsmannen till vårt hyreshus. Det hörs långa vägar då han aviserar sin ankomst genom att ropa ut: ”återvinning, återvinning”. Att samla ihop varorna tar sin rundliga tid eftersom han betalar enligt en förhandlingsbar taxa. När han kör tillbaka är släpet på den puttrande minitraktorn fullastat med papper, textilier, skrot, glas och plast. 

Återvinnarna bor i utkanten av städerna. Utanför deras bostäder sorteras avfallet. Pappvaror binds samman i prydliga buntar, skrotet hamnar för sig, textilier och skor läggs i säckar, flaskor och burkar bildar stora glaspyramider. Hit kommer sedan uppköparna med sina lastbilar och forslar vidare godset. Glas, papp och mycket av skrotet kan återanvändas. Samtidigt hamnar berg av datorkomponenter och andra obrukbara delar på väldiga tippar, som ingen vet hur man ska handskas med i framtiden.  

Oftast ligger ett dis av rök över återvinnarnas kvarter eftersom den stora andelen plast som inte kan återvinnas eldas upp. Det osar giftiga gaser. Här leker barnen kurragömma mellan sophögarna, när de inte sitter utanför huset och gör läxan eller värmer sig vid kolelden där maten tillagas. Jag vet inte om det har gjorts någon undersökning av antalet cancerfall i denna befolkningsgrupp men det räcker med en promenad i området för att mina luftrör ska svullna och rethostan infinna sig. 

I debatten om klimatfrågor nämns ofta kolbrytning som en miljöbov. Globala nätverk talar om att tvångsstänga gruvor i Kina. Flera av studenterna vid colleget i Xifeng kommer från byar där så gott som alla män över tjugo år livnär sig och sina familjer genom arbete i gruvor. Det är jättefarligt, berättar Zhang Wenli från Baiying. I gruvan där hennes pappa arbetar dog flera män och två av hennes kompisar förra sommaren. Varje dag är hon rädd att pappan inte ska komma upp igen. 

Ur nätverkarnas synvinkel kan det vara lätt att kräva stängning av kolgruvor som sysselsätter hundratusentals anonyma familjeförsörjare. Ungefär lika lätt som för multinationella bolagsstyrelser att lägga ner tillverkningen av personbilsdelar långt borta i en svensk stad. 

Zhang Wenlis pappa kan inte byta jobb av den enkla anledningen att det inte finns några andra jobb att få. Inte heller kan han strejka eftersom kön av arbetsvilliga redan är lång. Ur gruvans synpunkt är han lätt utbytbar. Men inte ur Zhang Wenlis.  

Gunnel Hjort