reportage & reflektioner

 

Språkets makt och Maktens språk

2009-11-01

            

Vad tänker Mahmud i Kashgar, när han ser de jämnåriga soldaterna som lämnat sina familjer långt borta i andra delar av landet och transporterats till hans hemstad? Mahmud berättar stolt om sin anfader Yusuf som finns porträtterad på väggen, en uygur vars minne och islamiska texter lever kvar, inte bara här utan i hela provinsen.

Språkets makt och Maktens språk

Nej, jag kan inte tala kinesiska. Inte om man därmed menar att kommunicera fritt om allt från väder och vind till frågor av mera komplicerad art. Men jag kan tillräckligt för att klara av dagliga bestyr som att handla, betala räkningar eller bege mig ut på resa. Denna min begränsade språkliga förmåga betraktar jag som en liten skatt eftersom den kan öppna dörrar för små vardagliga samtal vilka ibland kan leda till en första trevande bekantskap som sedan utvecklas till vänskap. Ofta uppfattar omgivningen min vilja att lära språket som viktigare än den språkliga nivån.

             

Allt ställdes emellertid på ända när vi besökte staden Kashgar i provinsen Xinjiang i början av oktober. Försäljarna fick ett besvärat ansiktsuttryck när jag på kinesiska frågade efter priset på färska fikon, valnötter och andra lokala delikatesser, och den unge mannen som vände spetten över grillkolen såg ut att vilja vifta bort mig tillsammans med oset från shish kebaben. 'Försök med engelska' rådde Per-Martin mig. 'De är kanske inte så glada över kinesiska här.' Mycket riktigt. När jag övergick till engelska som ingångsspråk blev mottagandet betydligt vänligare, även om vi tvingades övergå till kinesiska efter ett par fraser eftersom det är det språk som många har lärt sig, helt eller delvis.

Vapenspråk

Förklaringen till denna ovilja att använda kinesiska var ganska uppenbar. Lite varstans fanns posteringar med kinesiska soldater utrustade med tårgasgevär och kravallsköldar, och gatorna inspekterades med jämna mellanrum av lastbilsburna trupper med skjutklara vapen. Majoriteten av befolkningen i Kashgar är uygurer medan den politiska och ekonomiska makten domineras av hankineser. Sedan länge har missnöjet över de växande ekonomiska klyftorna mellan dessa två grupper legat och pyrt i provinsen, vilken vid 'befrielsen' på 1950-talet gick under beteckningen East Turchistan. I juli 2009 ledde detta till upplopp i provinsen med hundratals döda från båda sidorna.

En anledning till missnöje är troligtvis den radikala förändringen av stadsbebyggelsen som pågår. Hela kvarter med karakteristiska smala gränder och portgångar har jämnats med marken och ersätts nu med raka gator och moderna hyreshus; Kashgar börjar likna vilken annan kinesisk stad som helst. All internettrafik har varit avskuren sedan oroligheterna i somras. Handeln vid turiststånden utanför den centrala Id Kah moskén föreföll ganska avslagen och militärposteringen i ena hörnet av torget betraktade uppmärksamt männen som strömmade ut från kvällsbönen.

   

Vad tänker de?

Plötsligt slår det mig hur unga soldaterna är. Hur värnlösa de ser ut – trots sina maskeringsuniformer, hjälmar och vapen. Vid vårt college finns flera studenter vars bröder tjänstgör som soldater, många av dem eftersom familjen inte har råd att låta dem utbildas till något annat yrke.

 

Jag grips av tragiken i det som försiggår. Vad tänker de här unga killarna där de står och betraktar folklivet? Män, som skulle kunnat vara deras fäder, tillverkar kopparkittlar eller täljer vackra brödkavlar för att försörja sina familjer. Unga män, som skulle kunnat vara deras bröder, gräddar ångande stenungnsbakade naan medan deras yngre syskon leker på gatan. Beslöjade kvinnor, som skulle kunnat vara deras mödrar eller systrar, är på väg hem från sina arbeten som lärare, affärsbiträden eller sjuksköterskor. Är det dessa de ska skydda sitt land ifrån?

Och vad tänker Mahmud, när han ser de jämnåriga soldaterna som lämnat sina familjer långt borta i andra delar av landet och transporterats till hans hemstad? Mahmud är en ung man i 20-årsåldern som bjuder in oss till familjens lilla matservering när vi trötta kommer gående längs gatan. Här serveras allt – utom ris och grönsaker som vi vill ha. Det gör inget, bedyrar Mahmud. Hans kusin i köket kan trolla fram de mest förföriska maträtter av lök, paprika, tomat och bönor. Vi tar honom på orden. När vi avnjuter den kryddstarka rätten berättar han stolt om sin anfader Yusuf som finns porträtterad på väggen, en uygur vars minne och islamiska texter lever kvar, inte bara här utan i hela provinsen.

Maktens språk

Ja, Yusuf, det var en god man. Det betygar även taxichuaffören på väg ut till Abakhojas grav som av kineserna marknadsförs som en av stadens stora sevärdheter. Abakhoja var en muslimsk missionär och härskare under 1600-talet som ingick allians med Qingdynastin genom att gifta bort sin sondotter med kejsaren. Den olyckliga kärlekshistorien slutade med att dottern tog sitt liv. Kroppen fördes hem till Kashgar och begravdes i Abakhojas familjegrav men återtogs senare av hankineserna och finns numera begravd i provinsen Hebei.

När vi efter vårt fyra dagar långa besök är på väg till flygplatsen, reagerar jag knappast på den militärpostering som just stoppat två tunga lastbilar på väg in till staden. Så snabbt vänjer man sig. Men dagens taxichaufför vägrar att vänja sig. 'Titta,' säger han, 'det är som i Irak.'

Hjort i Kina okt 2009/text: Gunnel Hjort, foto: Per-Martin Hjort