reportage & reflektioner

 

I väntan på Rektorn 

2011-03-15

Fredag kväll kl 19.30 Vackra girlanger, kulor och röda lyktor som hängdes upp inför det kinesiska nyåret lyser upp stadens gator. Som en god avslutning på vår arbetsvecka har vi varit nere i centrum och ätit middag tillsammans med ett par goda vänner och är nu på väg hem.

Då ringer mobilen. Det är från skolans kontor: Rektorn hälsar att han kommer på besök i vår lägenhet imorgon. Hur dags? Klockan 9.30. (Där rök bergsbestigningen, med medhavt kaffe och friterat bröd , som vi hade tänkt oss på lördagsmorgonen.) 

Jag tackar för upplysningen och säger att vi känner oss hedrade. Vi har varit med om liknande besök på andra platser där vi jobbat. Det är ett sätt för skolledningen att visa omsorg om utländska lärare, uttrycka sin uppskattning och att se hur de har det, samtidigt som lärarna ges tillfälle att uttrycka sin tacksamhet. Det är oftast en ganska stel tillställning som går i ett snabbt tempo, på sin höjd en halv timma.

Lördag 9.30 Lägenheten är städad, frukten framdukad och teet färdigbryggt. Vi väntar.

        

 9.55 Vi väntar fortfarande.

10.15 Kanske jag missuppfattade tiden. Sa hon 10.30?

11.00 Nej, nu sms:ar jag och frågar.

11.10 Vår kontaktperson ringer och beklagar verkligen. Allt har blivit fördröjt. Men de kommer. Hur dags? Ja, det kan hon inte veta. Men snart. Så vi ska bara vänta? Ja.

11.35 Nu kommer två stora stadsjeepar. De kör förbi vårt hyreshus och stannar utanför huset mittemot där vår japanska kollega bor. Jaha, de ska besöka honom först. Vi kikar bakom gardinen. Sex mörkklädda män och vår vackra kontaktperson skyndar in genom hans portgång.

11.37 Nu kommer de ut igen. Ja, där är ju rektorn. De tittar upp mot vår husfasad och pekar.

11.40 Mobilen ringer. Äntligen! Det är vår kontaktperson. Jo, rektorn kan tyvärr inte komma. Just nu har han ett viktigt möte(kan det möjligen vara lunch?) med kommunledningen.  Så han kommer inte? Nej, tyvärr inte. Jaha.

11.41 Jag stänger av mobilen och brister ut i gapskratt.  Det kan bara inte vara sant! Men det är det.

Gunnel Hjort

 

Fotnot: Vår lokala arbetsgivare är Chifeng University och vi ska i möjligaste mån rätta oss efter rådande arbetsplatskultur. En regel i kinesiskt arbetsliv är att alltid finnas till hands när ledarna så önskar och att vara beredd att med kort varsel delta i olika evenemang som ledningen initierar. Vi drabbas inte alls lika ofta som våra kinesiska kollegor men vid ett par tillfällen har vi fått 'reseförbud' och tvingats stanna kvar på arbetsplatsen i samband med vissa helger, trots att vi inte haft några arbetsuppgifter eller andra uppdrag de dagarna.

Det kan också vara frustrerande att inte veta om planerad verksamhet kommer att genomföras eller ej. Ett exempel är den fortbildning för grundskollärare som colleget skulle genomföra i januari i år och där vi skulle ha undervisat tillsammans med andra lärare från engelska institutionen. Fem dagar före kursstart fick vi meddelande om att den inte skulle bli av. Den största frustationen vid dessa tillfällen är egentligen att man som underlydande inte får veta orsaken. Som en kollega en gång sa till oss: 'I Kina staller vi aldrig frågan varför? till vår arbetsgivare.'

Kina förändras snabbt och på många håll har de anställda numera större möjligheter till insyn, men i mera eftersatta områden råder fortfarande ett för oss främmande arbetsklimat.